Efter Rysslands fullskaliga invasion ville Joakim Sjöblom in i försvarssektorn. En marknadsanalys pekade på en flaskhals, och i dag bygger hans bolag SWEBAL Sveriges första TNT-fabrik på trettio år, i Nora. Målet är 4 000 ton om året, vilket enligt honom skulle öka Europas tillgång med tre fjärdedelar, men ändå bara räcka till drygt en månads krig. Vägen dit har gått genom fem tillstånd och ända upp i Högsta domstolen.

Nordic Defence Sectors chefredaktör Jacob Wollheim träffar Joakim Sjöblom över en kopp kaffe i pressrummet på DALO Industry Days. Varken han eller medgrundaren Carl Duforce har militär bakgrund. Sjöblom sålde sitt tidigare bolag i början av 2024, i samma veva som Sveriges Nato-inträde. Efter Rysslands fullskaliga invasion ville han in i försvarssektorn, och utgångspunkten var en marknadsanalys.

Resan till DALO Industry Days sponsras av BAE Systems Bofors

– Det var en analys som presenterades av brittiska RUSI, där man jämförde europeisk och rysk produktionskapacitet, säger Joakim Sjöblom. Vid den tidpunkten var det ungefär 600 procents differens. Ryssland producerade, i det fallet, sex gånger så mycket ammunition som hela Europa.

När han talade med industrin om varför Europa inte kunde skala upp återkom svaret: brist på komponenter och insatsvaror, från jordartsmetaller till halvledare till explosivämnen. Först tittade grundarna på en hel 155-millimetersgranat, men insåg snabbt att det skulle göra dem till konkurrent till de stora etablerade bolagen.

– Det är inte en marknadsposition som jag vill ha, säger han. Så vi tog ett smalt område där vi kan vara en partner till de etablerade bolagen i stället för att konkurrera med dem.

Det blev sprängmedel, och närmare bestämt TNT.

Varför blev det TNT?

Det främsta är leverantörskedjan. TNT tillverkas av fyra kemikalier, förklarar Sjöblom: toluen, oleum, natriumsulfit och salpetersyra, som alla finns i Sverige eller runt Östersjön.

– Vi har en jättetajt leverantörskedja i vårt fall. Så hur kan vi säkerställa att vi kan producera även vid kris och krig?

TNT har enligt honom två distinkta fördelar. Det är billigt, ungefär en tiondel av kostnaden för mer sofistikerade sprängmedel, och det är gjutvänligt, med liten risk för sprickbildning eller bubblor. Framför allt handlar det om kostnad i stora volymer. Att skjuta ner en billig Shahed-drönare med en dyr Patriot-robot går inte ihop ekonomiskt, menar han, och där kan TNT pressa priset på luftförsvaret. Detsamma gäller drönarammunition, med de kvantiteter som förbrukas i Ukraina.

Själva materialkostnaden för sprängämnet är inte den stora posten, påpekar han. Poängen är leverantörskedjan. Många mer sofistikerade sprängmedel är fortfarande beroende av mer svåråtkomliga kemikalier, och därmed ofta av asiatiska leverantörer.

– Då når vi inte målet om autonomi och industriellt djup, att vi kan producera på europeisk bas, säger Joakim Sjöblom.

Han beskriver hellre bolaget som en skalningsmaskin än som en innovatör. Sverige hade TNT fram till 1998, då under namnet Nobelkrut, i dag EURENCO, och att förmågan försvann för drygt trettio år sedan märks.

– De som faktiskt kan den här produktionen är, om de fortfarande är i livet, över 80 år i dag, säger han och skrattar. Så vi har fått många extra pappor och styvföräldrar i den här processen.

Bolaget har hittat en maskinleverantör som byggt TNT-linor tidigare, och det de producerar följer en gemensam Natostandard, så att alla Natoländer köper samma kvalitet.

– Jag brukar säga att vi inte jobbar med innovation, säger Joakim Sjöblom. Vår innovation är hur vi kan producera så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt av en produkt som redan är etablerad.

Hur har tillståndsprocessen varit?

Platsen blev Nora. Hela 2024 var en roadshow, berättar han, med besök i 38 kommuner mellan Ånge i norr och Lund i söder, innan valet stod mellan Nora, Kristinehamn och Eksjö. Nora vägde tyngst, delvis på grund av traktens historia av sprängämnesindustri.

– Vissa kommuner ryggar tillbaka när man pratar om militära etableringar. Nora tog nästan emot med öppna armar, säger Joakim Sjöblom. Inställningen var att det här kan orten, det har den gjort i 150 år.

Desto tyngre har myndighetsprövningen varit. Etableringen kräver minst fem tillstånd. Det mest omtalade är miljötillståndet, som prövas enligt miljöbalken. Eftersom anläggningen hanterar så stora mängder kemikalier räknas den som en Sevesoverksamhet med A-klassning, den högsta nivån, vilket innebär att tillståndet prövas direkt av Mark- och miljödomstolen. Bara markutredningarna, med seismologi, geologi och grundvatten, kostade enligt Sjöblom nästan 20 miljoner kronor.

Tillståndet beviljades i december 2025, överklagades av en närboende till Mark- och miljööverdomstolen, och sedan vidare till Högsta domstolen, som under sommaren 2026 dömde till bolagets fördel.

– Bara överklagandeperioden tog längre tid än Mark- och miljödomstolens handläggning, vilket man kan tycka är galet, säger han.

Och det är bara ett av fem tillstånd. Kvar står detaljplanen, som kommunen råder över och som ännu inte vunnit laga kraft, tillstånd från MCF (tidigare MSB) enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor, en sjöledning för el och vatten som prövas av länsstyrelsen, samt en förstärkning av infartsvägen som ägs av Trafikverket. Fem myndigheter, och i praktiken fem instanser som var för sig kan stoppa projektet.

Varför ge sig in i något med så mycket osäkerhet?

Man får göra någon typ av kvalificerad riskanalys, säger han, både som investerare och som operativ i bolaget. Den första frågan är vilket tillstånd som är svårast.

– Per definition är det miljöbalken som är den hårdaste lagen, säger Joakim Sjöblom. Eftersom vi är klara med vårt miljötillstånd bör det statistiskt sett inte finnas några kultur- eller miljöhinder i någon annan process heller.

Den andra frågan är vilka motparterna är. Hade kommunen, länsstyrelsen eller Försvarsmakten överklagat hade risken varit hög, menar han. I SWEBAL:s fall är det bara civila närboende.

– Då är det förhållandevis låg risk att de får gehör i prövningen, säger han.

Markarbeten som avverkning och schaktning kan påbörjas nu, men själva byggnaden kräver att detaljplanen vinner laga kraft. Investeringen ligger på nära en miljard kronor, anläggningen ska ge ett femtiotal jobb i Nora, och leveranser av TNT planeras till andra halvan av 2028.

Vad innebär 4 000 ton i sammanhanget?

Fyra tusen ton om året är målet, och Sjöblom sätter siffran i sammanhang. I dag finns bara en TNT-fabrik i Europa, i Polen, som producerar 6 000 ton.

– Vi ökar Europas tillgång med 75 procent, säger han. Eller enklare att förstå: en 155-millimetersgranat till exempelvis Archer har tio kilo sprängmedel. Fyra tusen ton räcker då till 400 000 granater.

Samtidigt förbrukar Ukraina och Ryssland 7 000 till 10 000 granater om dagen.

– Vår årsproduktion skulle täcka ungefär 40 dagar i aktiv krigföring. Så vi behöver betydligt mer, säger han. Europas behov uppskattas till mellan 30 000 och 35 000 ton. Och vi kommer att producera fyra.

Volymen är satt efter vad bolaget bedömer sig kunna sälja, snarare än efter behovet. TNT är svårt att lagerhålla, och osåld volym skapar både kostnader och regulatoriska risker. Att maskinleverantören redan byggt linor i ungefär samma storlek gjorde också ingenjörsarbetet enklare. Bolaget har köpt mer mark än en produktionslina kräver, men tillståndet omfattar bara den första fabriken.

– Jag har byggt bolag tillräckligt länge för att inte sprida ut mitt fokus, säger han. När den här fabriken är operativ och genererar kassa, då kan jag ta ställning till nästa steg.

Hur undviker ni politiska beroenden?

Intresset för att kopiera upplägget i andra länder är stort, säger Sjöblom, men han ser hellre samverkan inom EU, med bilaterala handelslösningar där medlemsländer köper av varandra i stället för att alla producerar allt. Politiska beroenden försöker bolaget medvetet undvika, och SWEBAL säljer aldrig direkt till en stat.

– Vi säljer bara till producenter, säger han. Om Sverige skulle köpa ammunition från Rheinmetall, Nammo eller BAE, då kan vi vara en underleverantör där. Vi är inte beroende av statligt ägande.

SWEBAL var ett av fem bolag i regeringens satsning på 500 miljoner kronor för att stärka Sveriges försörjningssäkerhet för ammunition. Stödet är en statlig medfinansiering av bolagens ansökningar om EU-medel inom EDIP (European Defence Industry Programme), och pengarna tas ur de 25 miljarder kronor för läglighetsköp som riksdagen beslutade om i 2025 års vårändringsbudget. Bland de övriga bolagen fanns även EURENCO.

– Det är kul att se att man nu börjar titta på komponentnivå, säger Joakim Sjöblom. Det räcker inte med att vi kan slutmontera en granat. Vi måste också titta på var halvledarna, krutet och sprängämnena kommer ifrån.

Till andra som vill in i försvarssektorn har han två medskick. Bygg inte något som konkurrerar med de etablerade, som har starka lobbymuskler, utan hitta en nisch där man kan samexistera. Och underskatta inte steget till massproduktion.

– Det är ganska enkelt att göra innovationen på tio enheter. Det är en större utmaning att skala upp, säger han. När du ska gå från tio enheter till tio tusen, då kommer alla tillståndsprocesser, miljardinvesteringar och fabrikspersonal.